• Om cirkeln
• Lärarlag
• Hjälp
• Länkar
• Bakgrund
• Register
• Sök
• Ordlista

Efternamn

Förr användes patronymikon dvs en son fick som efternamn sin faders förnamn plus son och flickorna faderns förnamn plus dotter. Detta namn behöll kvinnorna även som gifta. Man kan därför av efternamnet sluta sig till faderns tilltalsnamn. Mera ovanligt kunde man dessutom ha ett familjenamn. Först i slutet av 1800-talet blev det vanligt att alla i familjen använde ett gemensamt familjenamn.

1901 kom en namnlag som reglerade användningen av efternamn, tidigare kunde man välja fritt.  Numera är det åter mer fritt välja efternamn och det förekommer att far, mor och barn har olika efternamn. Man kan idag inte heller dra slutsatsen att barn är biologiska barn till dem de bor tillsammans med.

Barn till soldater använde i allmänhet patronymikon, de behöll inte soldatnamnet, men i slutet av 1800-talet blev det mer allmänt att de behöll faderns soldatnamn. Vi har kvar dem än idag. Stål, Svärd, Lilja, Berg är typiska soldatnamn.

Ett vanligt namn är Fader okänd.

Efternamnsbruk

Ursprungligen rådde praktiskt taget full frihet att anta och bruka släktnamn. Dock inte ett adligt sådant, för dessa skedde detta vid adlandet. Det var mest vanligt bland präster, borgare och hanverkare att ta släktnamn. Soldater fick eller tog sig också soldatnamn.

Fram till senare delen av 1800-talet användes patronymikon. Man kunde byta tillnamn och få dem inskrivna i husförhörslängd eller församlingsbok, men en sådan anmälan var inte nödvändig för att använda namnet.

Den första namnlagen kom 1901 och sedan har den ändrats flera gånger, och mer är på gång.

1901. Den fria rätten att anta släktnamn inskränktes med släktnamnsförordningen. Samtidigt uppmanades svenskarna att byta namn, från —sonnamn till mer ovanliga, för att kunna skilja människor åt. De nya namnen skulle gärna vara svenska — det här var nationalismens storhetstid. Bara personer med sonnamn fick byta, samt personer med "löjeväckande namn"

1920. Ny bestämmelse i giftermålsbalken om att kvinnan skulle anta mannens efternamn när de gifte sig.

1921. Svensk Namnbok utkom, med förslag på lämpliga efternamn.

1946. Ny folkbokföringsförordning bestämde att man måste anmäla förnamn.

1963. Ny namnlag. En gift kvinna måste inte längre ta mannens efternamn utan kunde behålla sitt eget. Det blev lättare att byta efternamn. Det blev även olagligt att skapa dubbla efternamn, t ex Lindberg-Karlsson

1972. Könsbytare och transsexuella får lov att byta från kvinno- till mansnamn eller tvärtom, i samband att de ansökte om könsbyte och kommit långt i processen.

1982. Ny namnlag med tonvikt på jämställdhet. Ett par som gifte sig kunde välja vilket efternamn de ville ta, mannens eller kvinnans. Föräldrar fick välja vilket av föräldrarnas efternamn barnen skulle ha. Det blev lättare för invandrare att byta namn.

1997. Efternamnen Beachman och Mortaigne godkändes, därmed urholkas kravet på att namnet ska vara "lämpligt i landet till sin bildning, uttal eller stavning". Utländska namn anses inte längre vara problem att byta till.

1999. Lättare för könsbytare och transsexuella att byta namn, och man fick lov att göra det tidigare i könsbytes-processen.

2009. Tillsatte en utredning för att ändra namnlagen. Bland annat borde man kunna ha två efternamn. Utredningen ska redovisas 1 mars 2013.

Källor: Gösta Lext: Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946, SDS 9/2 2010.

Kvinnors efternamn

Ett problem är att flickornas flicknamn inte är särskilt kända.

Kvinnor använde av hävd alltid sina flicknamn. Förr i tiden ändrades aldrig kvinnornas namn vid gifte och de hittas också under hela sin levnad med flicknamnet i kyrkböckerna.

I dag byter de flesta namn vid gifte men inte alltid och många gifter sig inte heller. Detta talar också för att flicknamnet ska vara det bärande och ursprungliga och att  binamn införs på något sätt, antingen som dubbel namn, som extra efternamn eller som separat notis.

Alternativet att in föra g. Svensson i efternamnet med eller utan bindestreck eller parenteser medför komplikationer när man jämför med andra databaser såsom Disbyt och bör undvikas. Om personen använt dubbelnamn bör man använda det.

Vid val av hur efter namn skrivs in bör man ock så ha i minnet hur sök ning sker i en dator. Något förenklat kan man säga att sökning sker för varje ord. Skriver man Lustig-Andersson och söker med Lustig så hittas ingen Lustig (inget helt ord med bara Lustig finns) men väl om man söker med Lustig*. Skriver man Lustig Andersson hittas båda namnen på rätt plats. Vid inmatning av namn bör man undvika att avsluta med  mellanslag, eftersom det då blir en del av namnet och stör sorteringen i bokstavsordning.

Förnamn

I bondesamhället ärvde barnen oftast namn från någon tidigare släkting. Äldste sonen fick namn efter farfar och den näst äldste efter morfar. På samma sätt fick flickorna namn efter deras farmor och mormor.

Vi måste hålla i minnet att förr var det vanligt att man inte själv kunde skriva sitt namn. Det blev alltså prästen som stavade namnet, varför det lätt kunde växla mellan Per och Pär och ibland kunde även ett h smyga sig in i kyrkoböckerna.

Tilltalsnamnet bör genomgående förses med en asterisk (*). Asterisken kan sedan vid utskrift undertryckas men eftersom man kan välja olika stilsorter för tilltalsnamn och andra förnamn så kan tilltalsnamnet redovisas klart.

En enhetligstavning är en historiskt sett ny företeelse och vi möter där för många olika varianter av stavning i källorna. Namnet Per kunde till exempel  stavas Pehr, Pär, Pähr eller Peer i en och samma handling utan att för den skull uttalas annorlunda.

I en databas väljer man ofta att normera namnen till en enhetlig standard, för att hitta alla likalydande namn rätt sorterade i olika listor. Numera normeras därför personnamnen, eftersom det inte finns något egenvärde i att hålla fast vid en nyckfull och inkonsekvent stavning som kan leda till missuppfattningar. I datorprogram för släktforskare är normering nödvändig för att kunna söka i databasen.

På Rötters hemsida skriver Håkan Skogsjö: Så stavar du namnen Släktforskarförbundets namnlista

http://www.genealogi.se/namnnorm.htm

Så stavar du namnen – 
Släktforskarförbundets namnlista

Av / By Håkan Skogsjö

ANDRA UPPLAGAN (1999) / SECOND EDITION (1999). Här ges råd om hur du bäst stavar dina förfäders namn. Efter texten finns en namnlista med rekommenderad stavning (och en del andra uppgifter om namnen). Du kan förflytta dig direkt till namnlistan genom att klicka på namnets begynnelsebokstav nedan. Det här dokumentet är långt. Om du tycker att det är användbart, rekommenderar vi att du skriver ut det på papper. Namnlistan finns också publicerad i Släktforskarnas årsbok 1999, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Första upplagan ingår i 1995 års årsbok.

Läs mer...

• Släktforskarförbundets namnlista   
  Hur stavades våra förfäders namn i kyrkoböckerna? Är Pähr, Peer och Per samma namn? Läs om de gamla svenska namnen och deras ursprung från 1500 - 1800. 
  http://www.genealogi.se/namnnorm.htm
• Svenskt namnskick i gångna tider av Hans Högman
• De svenska personnumren av Hans Högman